Varifrån kommer myten att fysisk förmåga erhålls på bekostnad av begåvning på det intellektuella planet?
Kopplar man kanske samman idrottarens kroppsarbete med svunna tiders tyngre kroppsarbeten vilka ofta genomfördes av lågutbildad arbetskraft?
Tänk om i så fall!
Jag har under hela mitt vuxna liv befunnit mig inom elitidrotten och därmed varit omgiven av elitidrottare. Sedan 2004 har jag ansvarat för ett idrottsgymnasium som utbildat många av de mest lovande idrottare som vi har i landet och jag kan med stor säkerhet säga att intellekt och fysisk förmåga inte på något sätt befinner sig i ett motsatsförhållande till varandra.
Jag har själv parallellt med min idrottssatsning gjort en rask karriär inom mitt yrke och tillhör en ganska sällsynt skara av unga rektorer som till våren blir den första kullen som tar examen från statens nya rektorsutbildning.
Min idrottsbakgrund innebär att jag i större utsträckning får ge människor i min omgivning olika träningsråd än att diskutera skolpolitik eller annan problematik kopplat till mitt yrkesval. Jag utgår ifrån att detta beror på att min omgivning tycker att träning och hälsa är mer intressant än skolfrågor. För det kan väl inte vara så att min omgivning är av uppfattningen att jag beroende på mina intressen inte skulle kunna vara intresserad av eller kompetent nog att diskutera frågor utanför idrottens värld på ett mer avancerat plan?
Nu är det i och för sig så att jag verkligen tycker att det är kul att dela med mig av de erfarenheter och den kunskap som idrotten givit mig men man kan ibland bli konfunderad när man omgiven av 100-tals människor inom samma yrkesområde mest får svara på frågor kring morgonpromenader eller kostmetoder...
Jag är övertygad om att det är fler än jag som haft stor hjälp av sin idrottsbakgrund i yrkeskarriären. Vilken arbetsgivare faller inte för ett CV som innehåller ord som målorienterad, tävlingsinriktad, sund och med stor arbetsförmåga? Egenskaper som idrotten odlar och frammanar ur dess aktiva.
Jag ser dagligen hur ProCivitas idrottselever utnyttjar de egenskaper som idrotten förfinat hos dem. De är kreativa, stresståliga och har en beundransvärd förmåga att kunna hålla distans när eventuella problem uppstår i balansgången mellan en elitidrottskarriär och studier på en gymnasieskola för högpresterande.
Ja, idrottsklasserna låter mer och når ofta målet på ett annat sätt än andra elever men faktum är att de flesta av idrottseleverna står där på studentdagen med fina avgångsbetyg. Detta samtidigt som de i många fall har en lysande idrottskarriär framför sig. En karriär som för somliga kommer att inbringa inkomster som ett "vanligt" yrke aldrig kommer i närheten av.
Lägg därtill de att dessa elever har förmånen att livnära sig på sin hobby. Givetvis är det få förunnat att nå så långt som jag just beskrev men jag är av åsikten att vi verkligen ska ge alla som har ens en liten möjlighet chansen att lyckas.
Varje år öppnar elevernas idrottsliga förmåga dessutom dörren till fina skolor i exempelvis USA där de genom möjligheten till stipendier erhåller fina utbildningar.
Nidbilden av idrottaren som en kepsbeprydd gaphals som trivs mycket bättre i ett svettigt omklädningsrum där det råder någon form av "spottasnusitaketmentalitet" än i skolan eller mötesrummet borde nyanseras.
Precis som inom andra branscher så finns galningar och människor med mer eller mindre god inställning inom idrotten. Det vore konstigt om ett så brett fenomen som idrotten var förskonat från detta.
Så utgå inte från att snittidrottaren beter sig som Real Madrids Pepe utan kom ihåg att det också finns Charlotte Kalla, Stefan Holm eller varför inte ProCivitas egen Caroline Hedwall!
Vi hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar